Fina fredag

God morgon! Skulle satt mig med datorn och sagt hej till er i morse, men jag och Alexander fastnade i en diskussion om bostadsmarknaden och hur vi tänker framöver, haha, så det blir mobilbloggning från spårvagnen istället. Jag är på väg till stallet för att fixa för Molly, röra lite på henne och släppa ut henne i en större hage. Tror hon kommer bli lycklig...

Efter stallet åker jag till Christian för att kolla lite träning och insupa lite välbehövlig inspiration, ska bli så härligt! Har saknat träningsatmosfären och djupdykningen i detaljer, även om det blir någon annans detaljer idag. I eftermiddag åker jag och mamma och shoppar lite grejer åt henne och Kryddan!

Vet ni förresten? Igår fick jag mitt första jobberbjudande genom bloggen. Jag vet inte vad det handlar om än mer än marknadsföring online, och har ingen aning om huruvida det är intressant eller inte, oavsett är det häftigt att denna person har hittat mig och tagit kontakt med mig. Wow. Kul.

Ha en fin dag, vi hörs senare!

Genuin lycka

God morgon finisar!

Jag gissar att ni förstår att jag var och besiktigade en häst igår. Min drömhäst. Alla kategorier. Jag vill inte presentera henne (ja ni vet ju att jag letade sto, haha så att det är en hon kan jag väl avslöja) innan jag har henne hemma i stallet, man vet aldrig vad som kan hända. I alla fall, jag satt alltså på ett tåg till Mjölby igår, där hästägaren och hästen (hehe) plockade upp mig och så åkte vi till kliniken ihop. 

Man ska alltid vara med på en veterinärbesiktning som köpare, att sitta hemma och vänta fanns inte som alternativ, då spenderar jag hellre hela dagen på resande fot och går upp vid 4.15 så jag kan ta del av vad veterinären säger och gör. 

Vad som gjordes var i vanlig ordning longering, böjprov, koll av hjärta och lungor, hovar, ja, allt, och sedan röntgade vi. Allt såg inte bara bra, utan jättebra ut. Vilken lättnad. Så lycklig. Jag har känt sedan uppfödaren och ägaren (samma person) hörde av sig på min annons att detta är hon. Hästen med stort H. Hon är verkligen allt jag kunnat drömma om och nästa helg är hon min. 

Jag är så glad! Jag älskar henne redan. Jag har varit så rationell hela vägen i letandet, så nu får alla känslor komma fram och ja, jag kan säga att det här är en livspartner som heter duga. Finaste. Vad hade jag gjort om hon inte gått igenom... Ville inte ha något annat haha. Åh. 

Här är hon, mitt hjärtas häst.

När det som ska vara roligt bara blir en stress

Alltså Göteborgsvarvet. Så mycket hatkärlek. Senaste två veckorna har jag haft någon form av lightångest över hela grejen - jag har inte på långa vägar tränat så mycket som jag borde för att ha en chans att springa på en bra tid (under två timmar var väl planen) eller ens lösa uppgiften hyfsat. Det beror både av brist på motivation att ta mig ut och brist på ork i och med allt annat i mitt liv. Att lägga till fem timmars träning i veckan i mitt crazy schema, aktiv 7-23 varje dag ish (heltidsplugg, deltidsjobb + stallet i princip varje dag 3 mil bort) är tufft både psykiskt och fysiskt. Inställning är inte riktigt allt när det kommer till att ta sig runt 21 km, så även om jag har en vinnarskalle så hade det underlättat en del att ha tränat the right amount så att säga, hehe. 

Jag skulle precis ge mig ut på en löptur i mina joggingskor som inte ger mig stödet jag troligtvis behöver (mammas begagnade som jag har haft i tre eller fyra års tid och hon hade dem säkert i två år innan mig, student med häst på CSN ni vet... Har väl prioriterat lite nya täcken och träningar istället för ordentliga skor haha). Kände av halsen i morse men tänkte att om jag väntar en stund går det bra, så pluggade fram till 11 istället. Gav mig ut - det första jag gör är att trampa snett så in i h-lvete och drar till foten så den gör riktigt ont, och ja jag är ganska smärttålig, jäkla skor! Springer vidare ändå såklart om än lite halt, och känner efter bara 500 meter att halsen blir värre direkt. 

Behöver jag säga att jag la ner, sitter på innergården med en kopp kaffe och ska göra ett nytt försök efter stallet ikväll (läs inatt)? Där och då mitt i all uppgivenhet och screw-varvet-känsla hade jag två val. 

1. Skita i allt.

2. Försöka se det som en rolig grej att ta sig igenom med livet i behåll och samtidigt öva på det här att man inte behöver bevisa en massa hela jäkla tiden. 

Japp. Rätt gissat. Vi kör på nummer två.



Förra året! Tog det lite lugnare och sprang på 2.12, hade dressyrtävling dagen efter, blev placerad trots en knäppande hälsena hehe. Här är förresten skorna!