The Roy Story

 
Då är det dags. Jag ska skriva en berättelse som kommer få mig att bli svart av sorg inombords i flera omgångar, lika väl som att jag kommer fyllas av lycka och oändlig tacksamhet för att den här hästen var en del av mitt liv i tre år. Jag ska göra mitt bästa för att ni få en bra bild av vår resa. 
 
 
Ta gärna med er låten genom inlägget..
 
2012
 
 Annonsbilden
 
Den 12 maj 2012 tog jag vad som skulle bli ett av mitt livs bästa beslut. Jag köpte en tvåårig KWPN/halvblodsvalack med ögon fulla av bus, lika starka åsikter som vilken amerikansk politiker som helst och ett hjärta av rent guld. Roy valde mig där nere i Ängelholm. Han skingarde sig ur en flock hästar och kom rakt fram till mig och la huvudet i min famn. Hem till västkusten kom han, efter tre timmars lastning och lika många timmar på släpet hem. Han stod som ett ljus, och någonting där och då fick mig att inse att den här hästen skulle komma att bli väldigt speciell för mig. Vi landade i Kareby där han gick på bete hela sommaren. Vi lärde känna varandra, promenerade, tränade på att lyfta fötterna och att uppföra sig. Vi hade en fin sommar och han imponerade på mig varje dag. 
 
 
 
 
 
Hösten kom och jag började studera i Växjö. Roy åkte med såklart. På gården han stod, där jag även bodde, hade vi jättefin hjälp och förberedde inför inridningen. Vi promenerade jämt, longerade, tömkörde och gjorde allt enligt alla konstens regler för att förebereda fysiskt och mentalt för inridningen. Målet var att vi skulle bli klara för treårstestet i maj kommande år. 
 
 
 
 
2013
 
Precis i början på 2013 var det äntligen dags att sitta upp. Jag hade lagt så otroligt mycket tid på att förbereda inför detta att det var inga som helst konstigheter. Roy var en fantastisk unghäst att arbeta med, och eftersom det var den första häst jag red in själv så är jag väldigt tacksam över det. 
 
 
Ridningen gick helt okomlicerat och vi varvade den med att åka och löshoppa för Katarina Torstensson. Vi lade in många perioder av vila och vi varierade allt, underlag, intensitet, ridning, longering, tömkörning, löshoppning. En lycklig och hållbar häst var mitt mantra. 
 
"De här stunderna ska jag alltid minnas" vet jag att jag sa när jag satt där. 
 
 Iväg på löshoppning
 
 Treårsdagen, den 8 maj 2013
 
I maj var det dags för årets höjdpunkt - treårstestet. Åh vad vi kände oss väl förberedda och jag var så stolt över min vackra, fantastiska häst. När vi väl kom dit var Roy så spänd att jag knappt kunde hålla honom, vilket gjorde att hoppningen och galoppen blev lidande. Han fick fina poäng ändå, jag var så stolt men innerst inne lite besviken på att den där läskiga läktaren förstörde lite för oss. Jag önskar att jag inte hade tänkt på det då utan fokuserat på den undebara individ jag hade vid min sida och vad vi lyckats med tillsammas. Vi fick fina vitsord angående ridningen och jag fick många kommenterarer om hur snygg han var. Det var en fin dag. 
 
 
Efter treårstestet väntade bete och Roy fick vila hela sommaren 2013. Eftersom jag var hemma i Kungälv över sommaren åkte såklart Roy med och gick på bete här och inte i Växjö. Han hade det toppen och växte så det knakade. Under hösten sattes han lite försiktigt igång och vi började leka med bommar och småhinder.
 
2014
 
Året som fyraåring, året då det var dags att komma ut och nosa på tävlingsbanorna, och året vi flyttade hem från Växjö och träffa den person som skulle bli den viktigaste i hur vår resa utvecklade sig - Christian. På våren kom jag från Växjö med en försiktigt tagen och inhoppad fyraåring som hade startat en pay & jump på hela 40 centimeter, haha.
 
 
Roy var ändå hyfsat världsvan och jag hade, om jag får skryta, förberett honom väldigt väl för ett år med lite inslag av äventyr, däremot hade det fattats en bra tränare vid vår sida. Christian tog sig an den rollen och det blev en stor förändring i min ridning, både i hoppningen och dressyren. Vi matchade mot kvalitén och åkte dit och startade, det var en av de värre dagarna i mitt liv. Vi fick hemskt dåliga förutsättningar av arrangören och dessutom måste jag erkänna att vi faktiskt inte var redo. Det krävs mycket av en fyraåring att prestera bra på kvalitén, jag försöker se det som en lärdom men aoch. Det var ett tungt nederlag.
 
 Kvalitén
 
Året slutade desto bättre med vår första start på en programridning vid sidan av pay & jumperna. Jag lyckades med mitt mål för året och red LC:1 på över 70%. En stor bedrift för mig som aldrig tävlat dressyr förut och dessutom ridit in och tränat min häst själv, som dessutom bara var fyra år. Jag var så stolt. Hoppningen var svårare, Roy var väldigt tittig och spänd och stod emot mycket, vi fick traggla och under 2014 blev vi inte redo för en "riktig" start. Vi åkte på pay & jumps och var nästan alltid felfria (jag har en miljon rosetter här hemma som är hans) men han gick sällan fram för skänkeln och var inte avspänd. Det var liksom inte läge att höja förrän han hade slappnat av lite.  
 
Ni förstår nog vad jag menar... Hindret är 70 cm högt
 
 
Här någonstans tar låten slut, så ni får den igen för känslans skull. Det här är vår låt.
 
2015
 
Året började bra. Träningarna gick superbra, vi började kunna samla galoppen och i hoppningen började det släppa, äntligen! Vi var uppe och nosade på 130-höjder och han gjorde det så himla enkelt. Målet för året var att vara stadiga i 110 och rida LB på 70%. Nu äntligen var vi på gång på riktigt! Vi hade ett superteam runt oss och mina mål att rida både 130-hoppning och MSV dressyr på denna häst kändes inte lika långt borta längre. Det var en häftig känsla. Magisk, faktiskt. Klart vi hade våra svackor och han var inte helt lätt, dels blev han gärna lite framtung och dels var det ett kämpande med att hålla honom lydig för skänkeln då han gärna blev lite lat och bekväm, men oftast var han en spegel av min ridning och så tacksam att jobba med. Framförallt var han min absolut bästa vän och den kärlek jag kände för den här hästen var helt enorm. Jag gjorde allt för honom och han var i mina tankar dygnet runt. 
 
Vårt första språng på 130
 
I april gjorde vi vår första riktiga tävlingsstart. Det var en brutalt lång dag med två klasser och jag hade laddat så mycket för detta. I mitt huvud hade jag ridit igenom programmet prickfritt varje kväll innan jag skulle somna - i två veckors tid. Vi kan väl säga att det lönade sig, hehe.. I förklassen fick vi en miss och slutade femma på 69%, och i lagklassen vann vi individuellt på strax över 70%. Tårarna rann och jag fick ont i hjärtat av kärlek när jag insåg vad vi hade åstadkommit. Av 32 starter och yngst i startfältet var han bäst. Roy var bäst. Min hoppstammade femåring.
 
 
Ytterligare två dressyrtävlingar genomfördes med bra resultat och rosetter med oss hem, men vinsten kom tyvärr inte i repris. Vad gjorde väl det. Jag hade fått ett kvitto på att vi var på rätt väg och det var fantastiskt. Strax efter det startade vi äntligen vår första lokala hopptävling, vi var på Alleby och det var kaos, haha. Hästar och folk överallt, fy för lokala hoppningar alltså. Behöver jag ens säga att vi var felfria båda klasserna? Jag tror jag kan räkna på fingrarna hur många gånger den här hästen var i en bom under sin livstid.
 
Strax efter tävlingen på Alleby hände det... Det som inte skulle drabba oss, för vi hade gjort allting rätt och vi hade tagit det lugnt. Vi hade skyndat långsamt och vägt in alla detaljer.. Ändå. En dag kom jag ut till stallet och hittade Roy i hagen med huvudet i en konstig vinkel. Rätt ner i marken som om han letade hö eller gräs, men han såg ändå märklig ut. Snart förstod jag. Han fick inte upp sitt huvud från marken. Samma sak hade hänt i november, det kollades men vi hittade inget märkligare än misstänkt nackspärr och efter det hade han ju gått som en klocka. (Då, första gången i november, trodde jag att det var en hjärnblödning. Jag hann tänka att jag inte skulle ta in honom i stallet för det skulle vara så jobbigt att få ut honom sen när han inte levde längre. Man tänker sjuka saker när man är i krissituationer.)
 
Jag ringde i panik varje veterinär jag möjligtvis kunde komma på för att få svar på vad jag skulle göra. Spärren släppte efter en stund men kom tillbaka dagen därpå och även dagen efter det. Det tog tre dagar innan vi kunde komma in till klinik och röntga. Vi åkte till Florian och var jag rädd att jag inte skulle få med mig min älskade häst hem. Googla halskotpelare så förstår ni varför. Progonsen är ofta nattsvart. Jag förstod ju att det här var värre än en nackspärr. De hittades, precis som jag misstänkte, förändringar på röntgen. Ett trauma. Någon gång under sin livstid hade Roy gjort något med sin nacke och skadat den. Det var omöjligt att säga när. De var dock inte så stora förändringar att Florian och Cissi var helt övertygade om att de kunde ge såna stora bekymmer som han faktiskt hade. I med butta, blodprover togs för att utesluta att något virus satt på balansnerven eftersom han vid balanstest var väldigt vinglig. Proverna visade ingenting och vid återbesök gjordes ultraljud. "Helvete" lät det när Florian tittade på halskotorna där förändringarna satt. Inte så bra, som ni förstår. Vi testade att behandla med kortison, det kunde slå åt båda håll då inflammationen stabiliserade halsen för honom. När vi kom hem fastande han med huvudet nere i backen direkt. Ringde direkt tillbaka till kliniken för att berätta och de bad mig att avvaka lite. 
 
En av attackerna
 
Roy blev aldrig bättre. Sista veckorna stod han på stor dos butta för att över huvud taget kunna gå ut i hagen och röra sitt huvud hyfsat normalt. Utan buttan kom det aldrig över manken, och knappt alls i sidled. Så en dag, när jag stod i stallet och pratade om min älskade häst som bara veckor tidigare gått sina första ärevarv nu knappt kunde leva ett bra hagliv på stora doser smärtstillande, ramlade han. Ner på knä i boxen från ingenstans. Ett oundvikligt samtal ringdes till Florian och Cissi och det fanns bara en utväg. Nu var det bra. Inflammationerna tryckte på nerverna och inflammationerna kom från förändringarna i halskotorna. Det fanns inga botemedel och nu började det bli farligt. Jag fick inte köra honom i transport längre och jag var tvungen att vara försiktig när jag ledde honom. Allt gick snabbt, försäkringsbolaget godkände över telefon och dagen innan det var dags att lämna oss så ramlade min älskade häst när han galopperade i hagen. Han stöp från ingenstans, mitt framför mina ögon. På ett sätt var det skönt att han gjorde det, nu visste jag. Det var kört på riktigt. 
 
Jag vet inte hur många tårar jag har gråtit över denna häst. Från dagen han blev dålig till flera månader efter att han togs bort grät jag varje kväll. Inombords var jag bara svart. Alla våra drömmar, våra planer, vårt slit. Min bästa vän. På några veckor var allt borta.
 
 
Jag hoppas att du inte led när jag red dig. Jag hoppas att du inte hade ont när jag grät glädjetårar under vårt första ärevarv. Jag hoppas du förstod hur mycket jag älskade dig och jag hoppas du är på en bättre plats nu. Jag kommer alltid ha ett djupt hål i hjärtat efter dig men jag är så oändligt tacksam över att jag fick ha dig i mitt liv. 
 
Jag älskar dig. Varje dag, nu och föralltid. Pretenders Pieta, 2010-05-08 - 2015-07-14 ♥
 
 

God morgon fredag

hej på er. Jag påbörjade Roy-inlägget igår men hann inte klart. Vill att det ska vara perfekt, inga missförstånd ska kunna uppstå för det orkar jag inte hantera när det kommer till detta, och sen vill jag dela med mig av en liten filmsnutt jag har som jag ska lägga upp på youtube så ni får se vilket tilstånd han var i. Inatt eller i morgon är jag klar - jag lovar. Och jag lovar att ni kommer bli berörda. Livet är fan så orättvist.
 
 
Annars då? 
 
Molly är inte helt hundra, hon går på antiinflammatoriskt nu i 10 dagar, hasen ska ultraljudas nästa vecka bara för att utesluta att det är något annat som spökar. Hon är fortfarfande gallig i hassenskidorna och visar lite ömhet Vi börjar väl misstänka lite att utöver de märkliga såren som gett svullnad, kan hon mycket väl ha dragit till benet eller halkat eller något åt det hållet. Vi skrittar 20 minuter om dagen och passar på att miljöträna under tiden. Förhoppningsvis är det inga stora grejer och jag får försöka göra det bästa av situationen och ta tag i sådant vi ändå hade behövt göra - som många skrittpromenader ute för att öva bort lite av tittigheten samt lastträna. 
 
 
Hon är verkligen SÅ mysig.. Den här hästen har tagit mitt hjärta med storm kan man lugnt säga, så whatever it takes och allt ska göras enligt konstens alla regler - såklart. Jag har världens bästa Anna i ryggen så det kommer bli toppen. Om det kommer ta en vecka till eller sex veckor till kan bara tiden utvisa - men det viktigaste är att mina drömmars häst får alla förutsättningar till det liv hon är tänkt till - min tävlings- och träningspolare och min bästa vän, vurpa i hagen eller ej, liksom. Det är desutom stora förändringar på gång för oss... Åååh är så taggad!
 
 
Nej, dags att sätta fart på jobbet. Vi hörs helt enkelt ikväll med "The Roy Story". Puss och kram så länge!
 
 
 
 

Måndag igen

Sista november redan! Har ni sovit gott? Galet vad det åskade igår, hela huset skakade och sen började det snöa superflingor, tyvärr är alla borta idag. Välkommen till slask-Göteborg liksom, hehe.
 
Har pluggat dryga timmen redan, börjar känna mig okej med hemtentan, men lägger fram till 11 nu, sen lunch och mot jobbet och sen fortsätter jag med det sista ikväll. Har fått fixa mockhjälp idag då jag inte riktigt hinner ut och Kryddan ändå ska ha en vilodag. I morgon är det dressyrträning för Christian. 
 
Jag har inte riktigt bestämt mig för om jag ska lägga upp filmerna från gårdagens rundor så ni kan se dem... Ska fundera på det lite till, det är inte bara stilridning direkt, men ni kommer förstå vad jag menar med att hon ligger på. 
 
Nej, nu ska jag ge mig på kaffe och lite frukost, ha det så bra så hörs vi senare. 
 
Min finaste Roy på sin femårsdag..