När det som ska vara roligt bara blir en stress

Alltså Göteborgsvarvet. Så mycket hatkärlek. Senaste två veckorna har jag haft någon form av lightångest över hela grejen - jag har inte på långa vägar tränat så mycket som jag borde för att ha en chans att springa på en bra tid (under två timmar var väl planen) eller ens lösa uppgiften hyfsat. Det beror både av brist på motivation att ta mig ut och brist på ork i och med allt annat i mitt liv. Att lägga till fem timmars träning i veckan i mitt crazy schema, aktiv 7-23 varje dag ish (heltidsplugg, deltidsjobb + stallet i princip varje dag 3 mil bort) är tufft både psykiskt och fysiskt. Inställning är inte riktigt allt när det kommer till att ta sig runt 21 km, så även om jag har en vinnarskalle så hade det underlättat en del att ha tränat the right amount så att säga, hehe. 

Jag skulle precis ge mig ut på en löptur i mina joggingskor som inte ger mig stödet jag troligtvis behöver (mammas begagnade som jag har haft i tre eller fyra års tid och hon hade dem säkert i två år innan mig, student med häst på CSN ni vet... Har väl prioriterat lite nya täcken och träningar istället för ordentliga skor haha). Kände av halsen i morse men tänkte att om jag väntar en stund går det bra, så pluggade fram till 11 istället. Gav mig ut - det första jag gör är att trampa snett så in i h-lvete och drar till foten så den gör riktigt ont, och ja jag är ganska smärttålig, jäkla skor! Springer vidare ändå såklart om än lite halt, och känner efter bara 500 meter att halsen blir värre direkt. 

Behöver jag säga att jag la ner, sitter på innergården med en kopp kaffe och ska göra ett nytt försök efter stallet ikväll (läs inatt)? Där och då mitt i all uppgivenhet och screw-varvet-känsla hade jag två val. 

1. Skita i allt.

2. Försöka se det som en rolig grej att ta sig igenom med livet i behåll och samtidigt öva på det här att man inte behöver bevisa en massa hela jäkla tiden. 

Japp. Rätt gissat. Vi kör på nummer två.



Förra året! Tog det lite lugnare och sprang på 2.12, hade dressyrtävling dagen efter, blev placerad trots en knäppande hälsena hehe. Här är förresten skorna! 

Dagens skratt


Haha! Ja herregud.. Jag och min klasskompis såg exakt likadana ut idag.. Var tvunget att förevigas! Dagens skratt, haha!

Har hunnit klippa färdigt filmen så ikväll kommer den upp. Våra svagheter kommer fram rätt tydligt, ska förklara sen. Nu blir det jobb ett par timmar, ska njuta av sadeldoften i butiken lite extra mycket, nu när jag går in på slutspurten på jobbet jag älskat så mycket och som gett mig enormt mycket alla år jag varit där. Det är vemodigt men allt har sin tid. Vi hörs ikväll! 

Hejdå tyck-och-tänk-maffian

Jag har alltid brytt mig väldigt mycket om vad folk tycker och tänker. Jag har haft en enorm "will to please" som vi kallar det hos djur. Genom alla år har jag tyckt att det varit väldigt obehagligt när folk varit irriterade, besvikna, ifrågasättande och så vidare, vilket gjort att jag ofta vänt ut och in på mig själv för att inte låta det hända. Inte så himla bra kanske. 

Senaste månaderna har det förändrats. Jag vet inte riktigt vad det beror på, men plötsligt kan jag sätta allt i perpektiv, förstå att hela världen inte vilar på mina axlar och att jag inte kan lösa alla andras problem. Någonstans gick det över gränsen - jag hade vänt ut och in på mig själv en gång för mycket, utan att få någonting tillbaka. Antingen har jag blivit lite äldre och insiktsfull, eller så har jag insett att det är lönlöst. Alla kan inte tycka om mig, och det gör inget. Det viktigaste är att vara ärlig mot sig själv, stör det någon hur du lever ditt liv, ja då får det vara deras problem.