Ni är så fina

Alltså heej! Hur glad blev jag när jag loggade in här för första gången på en och en halv vecka och hade massor av kommenterer att läsa på alla möjliga inlägg. Nu skäms jag ju lite för att jag inte uppdaterade i söndags, tänkte att det är nog ingen som bryr sig ändå, hade fel! Bästa ni.
 
Veckan har gått bra, Molly har skött sig strålande och hon verkar trivas som fisken i vattnet, så nöjd över det. Vi har promenerat mycket i ridhuset för jag vill att hon ska vänja sig vid miljön och tycka att det är nice att vara där inne. Jag tror vi är på god väg. Hittat hennes favo-ställe att bli kliad på också, så har et bra knep när hon spänner till och börjar bli uppe i varv. Hovis var ute i förra veckan också och betyget blev så pass bra hovar att hon kan gå utan skor en skoperiod till så får vi se sen när belastningen ökar lite hur omgående vi behöver sko. Tänk vilken dröm (och vad billigt) det hade varit med en oskodd häst, hehehe. Drömma får man va?
 
En gång har jag suttit på Molly, och hon skötte sig helt magiskt bra. Skrittade bara ett par varv runt spåret för att känna av läget. Utöver det har hon fått börja jogga lite smått på lina, missa inte min instagram! Där får ni mer regelbunden uppdatering som sagt, samt lite filmsnuttar på Molly. Planen nu är att vi ska ge det nåra veckor av kravlöst, försiktigt igångsättande innan vi börjar jobba lite mer på riktigt. Just nu är motivation och bibehållning av arbetsmoralen prio ett, hon ska tycka det är roligt att jobba med mig. Jag tror inte hon på något vis blir en svår häst att utbilda vidare, snarare kan hennes lite nervös sida sätta lite onödiga hinder på vägen om vi inte bygger upp ett genuint förtroende först.
 
I övrigt har det hänt lite annat i livet som jag nog får skriva om i ett annat inlägg. Men det där med söndagarna får jag kanske hålla nu då, när det faktiskt var folk som saknade mig när jag inte dök upp. Puss på er!
 

Är det nu det vänder?

Hej på er! 
 
Vilken dag i torsdags.. Helt otroliga nyheter och jag var nog inte beredd på det alls. År efter år av skador på andra hästar som inte vill läka har satt sina spår. Det är svårt att inte föreställa sig det värsta när det är allt man varit med om tidigare. Molly visade sig dock vara en fighter och enligt veterinär är hon redo att sättas igång. Vi kommer med andra ord, peppar peppar, vara igång i vår och redo att börja nosa på tävlingsbanan - wow! Galen grej och fantatiskt roligt. 
 
 
Molly kommer hem i början på januari, jag vill inte låta henne byta miljö mitt i jul- och nyårshelgerna när rutinerna kan rubbas lite och jag vill dessutom kunna vara i stallet väldigt mycket i början, helt enkelt för att kunna hålla koll på henne. Dessutom har jag ett race kvar i skolan så det blir fokus nu. Mini har vila denna veckan som sagt, sedan ska han ridas lite till innan det är dags för honom att åka tillbaka till Motala.. Jättetråkigt trots de fantastiska omständigheterna. Han har nästlat sig in rätt bra i hjärtat och min idé om att kunna hålla honom på emotionell distans gick ju käpprätt åt skogen samma dag som han kom till Troya och helt obrydd klev ur släpet, förbi en hage med hästar i full kareta utan att röra en fena. Efter det har han imponerat på mig var och varannan dag genom att vara totalt okomplicerad i hanteringen. Obrydd av att vara ensam i stallet/hagen/ridhuset whatever. Står snällt på gången, går med mig in i spolspiltan hoppar vattenmattan i ridhuset när den råkar ligga i vägen för hans brall och galopprepor, haha. Ett psyke som heter duga, helt enkelt ♥ Där har syster Molly lite att lära.. Hehe. 
 
 
Någonstans vill jag tro att allting har någon form av mening, även om jag ibland har svårt att se den. Att Molly nu kommer hem som nybliven femåring kanske bara är bra. Kanske har hon landat lite mer och jag har såklart fått med mig ytterligare erfarenheter och en klarare bild av hur jag ska lägga upp det hela. Saker som Falsterbo och championat har jag givetvis bara fått släppa vilket har varit jättetungt. Men kanske är det lika bra? Det är tufft för hästarna att matchas dit och en sådan satsning, oavsett om det gått i hamn eller ej, hade kanske kommit och bitit oss båda i rumpan i efterhand. Inte omöjligt och jag vet att det händer många. 
 
 
I alla fall. Jag är fantastiskt glad att Molly är okej, hon får gå kvar på sin suveräna rehab ett par veckor till innan det är dags att komma hit och faktiskt börja ridas ganska omgående. Hon ska sättas igång som om hon har vilat en lägre period, så jag behöver inte vara överdrivet försiktig eftersom hasen faktiskt är bra. Ni som känner mig vet att jag kommer ta det väldigt försiktigt ändå, men det är en trygghet för mig att det är okej att hon rör på sig nu. Utan hennes fantastiska uppfödare, som haft stenkoll på henne och hållt henne stilla, hade hon med största sannolikhet inte varit bra idag. Hela upplägget har varit guld och jag har lärt mig mycket av den svarta, både närstudier av ridhusunderlag (hehe) och att hantera olika förutsättningar hos en unghäst. Min och Mollys skitstart, rent ut sagt, har ändå lett till något bra och det är jag tacksam för nu. Jag behöver inga julklappar för det här var det bästa som kunde hända just nu ♥ Kanske, kanske att det skulle vara en svart häst då... ;) 
 

Ur balans för en stund

Hej mina fina! Har tidsinställt för sitter på kontoret hela dagen idag.

Igår när jag fick information om hur Molly ser ut i dagsläget blev jag såklart superlycklig över att det går åt rätt håll, det är min drömhäst vi pratar om här. Det var mycket känslor högt och lågt, och när jag sedan la på så började jag tänka på hela situationen och så bara brast det. Aj. Jag blev så ledsen över hur våra planer bara grusats, att försöka matcha mot Falsterbo eller i alla fall Champion of the Youngsters nästa år, hur vi skulle komma ut och göra våra första tävlingar nu denna hösten. Allt det här bär jag såklart med mig hela tiden, men att Molly är i Motala och bor på all inclusive-hotell gör att jag får lite distans till hela situationen.

Veterinären sa att "det har ju faktiskt bara gått fyra månader sedan hon skadade sig" vilket fick mig att inse att det här kommer ta TID. Massor av tid. Jag kan säga att ha min lilla Mini Cooper hemma (haha ni ska få den storyn någon dag, varför han går under namnet Mini) har räddat mig, mer eller mindre. Han ger mig så mycket, en fantastisk personlighet i specialförpackning.

I alla fall, när jag brutit ihop över Molly i tio minuter så händer det som alltid händer - jag började fokusera på det positiva i situationen. Bengt är fantastisk som roddar allt och jag har Mini hemma att lägga energi och fokus på, att utveckla honom denna vintern kommer vara jätteroligt. Nu ska jag bygga en ny plan över tre månader, med inplanerade vilor och ett slutmål för den här perioden. Och plötsligt är jag positiv, taggad och mår bra igen. Allt löser sig. Molly kommer hem när hon är ridbar och om det är om två månader eller ett halvår spelar det ingen roll. Hon får alla förutsättningar för att läka på bästa sätt och det får ta den tiden det tar.

Tack hjärnan för att du fungerar såhär. Om det är jag som själv arbetat mig hit genom all skit jag har upplevt de senaste åren eller om jag naturligt har den här egenskapen vet jag inte. Det jag vet är att utan den hade jag inte varit där jag är idag och jag hade absolut inte mått såhär bra med tanke på omständigheterna.