Tankar inför återbesöket

Hej på er. Jag har seriöst funderat över mental inställning så mycket så min hjärna luktar bränt nu. Det finns så många aspekter. Ibland känns det som att jag förenklar för mycket och det blir som att säga "ryck upp dig" till en person med depression? 
 
Jag släpper det en stund. Jag tror nog fortfarande på att bra mental inställning föder mer av samma vara. Just nu är jag dock ett nervvrak. Helt otroligt att känslor kan bli så fysiska? Klockan ett går Molly in på kliniken och vi får förhoppningsvis lite klarhet i hur framtiden ser ut. Det är första gången en häst är på ett återbesök utan att jag är med och visst är det skönt, samtidigt som att jag känner att kontrollbehovet är lite irriterat, hehe. Bra övning antar jag? Troligtivs blir vi ordinerade att hon ska vila året ut som planerat, det som intresserar mig mest är hur halt hon är och hur hasen ser ut. 
 
Det finns både en plan A, B och C för henne, så egentligen handlar det mest om vilken av dem som blir. Jag återkommer när jag vet mer. 
 
Honey
 
Min ♥

Saknar henne

Ni vet den här distansen man försöker skaffa sig när något går snett, fokusera på det som ändå var dåligt för att göra allt lite mindre jobbigt. Ni kanske inte vet, ni kanske inte gör så, men jag gör. För att skydda mig själv från alltför jobbiga känslor så puttar jag det lite ifrån mig. Som nu, jag har fokuserat på hur jobbigt det var att komma till stallet varje dag och mötas av den där svullna hasen, hur stökig Molly var att gå ut och gå med, hur hon inte kunde vara själv och hur hon bara kan gå rakt över en när det inte passar. Men kolla på henne. Jävla dröm. Argh. Jag saknar henne. Jättemycket. 
 
 
I morgon ska hon få sin första laserbehandling och jag ska försöka få tag på veterinären som ultraljudade henne för att försöka få lite mer klarhet i hennes diagnos. Hon är verkligen på bästa tänkbara ställe just nu (hos sin uppfödare) eftersom hon behöver hålla sig stilla och lugn. Min Molly ♥