När det som ska vara roligt bara blir en stress

Alltså Göteborgsvarvet. Så mycket hatkärlek. Senaste två veckorna har jag haft någon form av lightångest över hela grejen - jag har inte på långa vägar tränat så mycket som jag borde för att ha en chans att springa på en bra tid (under två timmar var väl planen) eller ens lösa uppgiften hyfsat. Det beror både av brist på motivation att ta mig ut och brist på ork i och med allt annat i mitt liv. Att lägga till fem timmars träning i veckan i mitt crazy schema, aktiv 7-23 varje dag ish (heltidsplugg, deltidsjobb + stallet i princip varje dag 3 mil bort) är tufft både psykiskt och fysiskt. Inställning är inte riktigt allt när det kommer till att ta sig runt 21 km, så även om jag har en vinnarskalle så hade det underlättat en del att ha tränat the right amount så att säga, hehe. 

Jag skulle precis ge mig ut på en löptur i mina joggingskor som inte ger mig stödet jag troligtvis behöver (mammas begagnade som jag har haft i tre eller fyra års tid och hon hade dem säkert i två år innan mig, student med häst på CSN ni vet... Har väl prioriterat lite nya täcken och träningar istället för ordentliga skor haha). Kände av halsen i morse men tänkte att om jag väntar en stund går det bra, så pluggade fram till 11 istället. Gav mig ut - det första jag gör är att trampa snett så in i h-lvete och drar till foten så den gör riktigt ont, och ja jag är ganska smärttålig, jäkla skor! Springer vidare ändå såklart om än lite halt, och känner efter bara 500 meter att halsen blir värre direkt. 

Behöver jag säga att jag la ner, sitter på innergården med en kopp kaffe och ska göra ett nytt försök efter stallet ikväll (läs inatt)? Där och då mitt i all uppgivenhet och screw-varvet-känsla hade jag två val. 

1. Skita i allt.

2. Försöka se det som en rolig grej att ta sig igenom med livet i behåll och samtidigt öva på det här att man inte behöver bevisa en massa hela jäkla tiden. 

Japp. Rätt gissat. Vi kör på nummer två.



Förra året! Tog det lite lugnare och sprang på 2.12, hade dressyrtävling dagen efter, blev placerad trots en knäppande hälsena hehe. Här är förresten skorna! 

Mål och drömmar våren 2016

Efter fyra månader ihop med Kryddan börjar vi landa lite hos varandra - vi har hittat lite knappar och börjar bli ett ekipage - inte två individer som kämpar åt var sitt håll som det var lite i början. 
 
Våra mål för 2016 är först och främst att komma varandra närmare - lära känna varandra på ett djupare plan och bli mer sammansvetsade - att hon formas efter min ridning och att min ridning utvecklas till det bättre, givetvis. 
 
Rent konkret är våra mål för våren 2016 att rida LB-prgrammen på 70% samt vara stadiga i 110 innan sommaren. För att komma dit behöver vi; 
 
För hoppningen;
 
- Befästa bytena. I dagsläget byter hon fint fram men glömmer bakdelen. Svårare utgångsläge än om hon inte hade bytt alls, men det blir till att ägna en stor del av vinterträningen till byten och förvänd galopp för att stärka henne. 
 
Hoppa på styrka och inte på fart. Vissa språng hoppar hon på styrka nu - men hon är inte så stark att alla språng blir bra, utan mer än hälften blir på fart. Här är det mycket gymnastikövningar, serier och relaterade avstånd som gäller. 
 
Att få henne att vänta. Kryddan kör sitt eget race. Ser hon en bom så drar hon. Detta är något jag givetvis inte vill plocka bort helt och hållet - att hon älskar att hoppa är underbart, men hon behöver inse att om hon lyssnar lite på mig så blir det så mycket bättre. Det är en fin balansgång eftersom hon lätt blir lite stoig och börjar gå på tvären istället för framåt, alternativ trampa luft. Försiktigt ska vi mötas någonstans på mitten och lära oss att samarbeta för bästa resultat.
 
För dressyren; 
 
- Stärka galoppen. Det har verkligen gått framåt, i början tog hon långsidan i ridhuset på tre språng, nu får vi i alla fall plats med fem ;) Nädå, skämt åsido, men visst har det hänt grejer. Dock är galoppen fortfarande svag och behöver stärkas. Försiktigt har vi börjat nosa lite på att sätta sig mer på bakbenen och få upp fronten, men vi tar det ett steg i taget för att inte gå över gränsen. 
 
- Få ett jämnt gummiband mellan hand och skänkel. Det här är vår största utmaning. Det börjar bli bättre, men Kryddan är expert på att knäppa av i nacken och inte ta stöd på bettet. Vårt planerade tandläkarbesök kanske kan göra lite skillnad. Hon har blivit mycket stadigare i formen, men jag vill ha lite mer kontakt i handen, nu har jag för det mesta knappt någon kontakt alls. 
 
- Lösgjordhet och kvickhet för hjälperna. Även om Kryddan är het och framåt är hon inte så lydig för hjälperna. Om jag lägger om skänkeln kan det ta tre sekunder innan jag får respons, vilket måste förändras. Jag måste dessutom bli snabbare i mig själv och kunna påverka i rätt sekund. Målet är att hon i vår ska svara direkt på i princip osynliga hjälper, det blir bättre för varje dag. En svårighet här är att hon samtidigt som hon ska vara kvick och uppmärksam inte får kasta sig iväg. Jag måste hela tiden påminna mig själv om att jag ska hålla om benen för att hon inte ska bli fullt så elektrisk som hon gärna blir. Mjukt lugnt och balanserat men med mycket energi är målet. Piece of cake, haha!
 
Som ni ser kommer både hoppningen och dressyren hjälpa varandra. Kryddan får varierad träning, jag har hela tiden i tanken att vi ska mötas halvvägs och leka fram det svåra, hon ska få utrymme och inte "stängas in", målet är att vi ska samarbeta, läsa av varandra och inte att jag ska domdera. Jag har ett känsligt sto och ridningen behöver grundas i det, en balansgång mellan gränser, utrymme, massor av beröm och positiv energi. Tio djupa andetag innan uppsittning. Rensa huvudet, fundera ut dagens mål med passet och gå in i ridningen med positiva tankar. Gör man det blir passet alltid så mycket bättre än när negativa tankar och stress rusar runt i huvudet. Schysstare mot hästen och schysstare mot en själv.