När det som ska vara roligt bara blir en stress

Alltså Göteborgsvarvet. Så mycket hatkärlek. Senaste två veckorna har jag haft någon form av lightångest över hela grejen - jag har inte på långa vägar tränat så mycket som jag borde för att ha en chans att springa på en bra tid (under två timmar var väl planen) eller ens lösa uppgiften hyfsat. Det beror både av brist på motivation att ta mig ut och brist på ork i och med allt annat i mitt liv. Att lägga till fem timmars träning i veckan i mitt crazy schema, aktiv 7-23 varje dag ish (heltidsplugg, deltidsjobb + stallet i princip varje dag 3 mil bort) är tufft både psykiskt och fysiskt. Inställning är inte riktigt allt när det kommer till att ta sig runt 21 km, så även om jag har en vinnarskalle så hade det underlättat en del att ha tränat the right amount så att säga, hehe. 

Jag skulle precis ge mig ut på en löptur i mina joggingskor som inte ger mig stödet jag troligtvis behöver (mammas begagnade som jag har haft i tre eller fyra års tid och hon hade dem säkert i två år innan mig, student med häst på CSN ni vet... Har väl prioriterat lite nya täcken och träningar istället för ordentliga skor haha). Kände av halsen i morse men tänkte att om jag väntar en stund går det bra, så pluggade fram till 11 istället. Gav mig ut - det första jag gör är att trampa snett så in i h-lvete och drar till foten så den gör riktigt ont, och ja jag är ganska smärttålig, jäkla skor! Springer vidare ändå såklart om än lite halt, och känner efter bara 500 meter att halsen blir värre direkt. 

Behöver jag säga att jag la ner, sitter på innergården med en kopp kaffe och ska göra ett nytt försök efter stallet ikväll (läs inatt)? Där och då mitt i all uppgivenhet och screw-varvet-känsla hade jag två val. 

1. Skita i allt.

2. Försöka se det som en rolig grej att ta sig igenom med livet i behåll och samtidigt öva på det här att man inte behöver bevisa en massa hela jäkla tiden. 

Japp. Rätt gissat. Vi kör på nummer två.



Förra året! Tog det lite lugnare och sprang på 2.12, hade dressyrtävling dagen efter, blev placerad trots en knäppande hälsena hehe. Här är förresten skorna! 

Kanske..




... Blir den här herren en del av mitt liv igen framöver. En ponny med fantastiska kvaliteter i båda grenar om man ger honom lite tid som inte riktigt funnits - och kanske har jag den tiden att ge honom nu när Kryddan ska rehabiliteras. Det är få ponnyer man sitter på som ger känslan av att man kan komma till ridning som utvecklas även inom "storhästridningen", men han är något alldeles extra. Tanken är försäljning framöver, men först ska han få en ärlig chans att visa vilken ponny han verkligen är, i så fall. Vi får se hur det blir men lite små planer har börjat smidas om hur vardagen ska se ut framöver, Kryddan, Solero och Pricken är alla individer jag gärna har i mitt liv. 

Tillbaka efter livskris light

Gårdagen var en spännande dag.. Jag hoppade av min utbildning... i ett halvt dygn. Allt har varit så mycket det sista så glädjen till nästan allt har försvunnit. Det var långa samtal igår med mina nära och kära. Till slut kom jag fram till att jag såklart ska gå kvar, men kanske hålla ett litet öga på arbetsmarknaden så jag inser vad jag vill, vad jag stävar efter och påminns om varför jag gör detta. Min motivation har varit i botten mer eller mindre sedan oktober, och i förrgår kväll såg jag ingen annan utväg än att lägga allt på is. 
 
Nu känns det bättre, med alla känslor ute i luften och motivationen kom faktiskt tillbaka med det. Nu väntar galet intensiva dagar för att komma ifatt inför tentan, men hey, det gör inget. Jag kommer klara den. Jag har gjort svårare saker än så. 
 
 
Bjuder på lite bilder från i förrgår. Vi hopptränade igår och mobilen dog i kylan, så det blev inget material alls. Är det ok? En inte ens sex månader gammal iPhone? Stendog tre gånger igår pga minusgraderna, det var rätt många sådana, men ändå? Hästarna var helt vita runt näsorna när vi hade ridit klart, i ridhuset, då är det bannemig kallt, haha. Kryddan gjorde både sin sämsta och sin bästa hoppträning hittills.
 
VARJE dag måste vi diskutera huruvida man ska svara för skänkeln eller ej. Vi hoppas att konsekvent ridning får ordning på det. Jag måste vara superkonsvekvent, men ändå måste jagmöta henne lite på mitten så hon inte tjurar ihop fullständigt.. Ibland saknar jag att ha en valack, haha, men jag vet ju att det är jag som måste lära mig att rida henne. När hon väl lyssande var hon extremt lugn och sansad, det blev nästan svårare för mig då jag har vant mig vid att hon bara springer, men det är ju detta vi eftersträvar. En liten seger, får vi allt säga! Vi är på väg åt rätt håll. Jag var och red Ametist en liten sväng innan träningen, vi fick i alla fall lite film från det i solskenet;
 
 
 (Observera min snygga outfit och stelfrusna sits, det var så sjuuuukt kallt!
Kameran dog efter denna snutten haha. Om någon letar gångartsponny finns en fin här
med lite (mycket) jobb, här utan skor på grusväg = lite öm i fötterna så det finns ännu mer att hämta.)
 
 
 
Välinpackad med Back On Track högt och lågt. Det ska ge större effekti i rörelse, så vad är bättre än att använda dem på promenaden på hårt underlag? Perfekt ju. 
 
Idag ska jag strax möta upp mina klasskompisar för att gräva ner oss i tentaplugget, alltid bättre att sitta tillsammans. Ha en fin dag, vi hörs senare!