Expert på att noja

Alltså jösses vad trött jag blir på  mig själv ibland. Nu har jag suttit i en timme och funderat över Mollys svullnad, varför den beter sig som den gör, varför den inte försvinner och även om Anna sagt att det är okej, vi sätter igång nu och den kommer ge med sig efter ett tag, så kan jag inte släppa det. Eftersom det har varit så pass svullet så kommer det dröja ett tag, vilket jag köper. Alltså det är sjukt svullet, hasen ser ut som en tennisboll. Jag vet egentligen inte vad det är jag funderar över. Att hon röjt runt som hon gjort och kanske gjort området irriterat igen? Att jag är rädd att det är något annat som vi inte märkt/sett? Ju mer jag tänker på det desto knäppare blir jag. Någon som känner igen sig? 
 
Jag älskar känslan av att låta någon titta på det och säga att det är okej, du kan köra på, trots att jag hört det veckan innan. Jag vill köpa mig loss från ansvaret tror jag. Varje dag helst, vill lägga det på någon annans axlar. Senaste timmen har jag bara velat lägga mig på golvet och skrika i frustration, jag har avskytt mig själv att jag ens släppte ut Molly med andra hästar i hagen och jag har känt för att gråta en vecka i sträck på grund av att jag har min drömhäst hemma och lyckades, första veckorna jag hade henne hemma, "orsaka" hennes livs första skada genom att släppa ut henne i flock på bete. 
 
 
 
Aj. Mitt. Hjärta. Jag veeet, dramaqueen much. Men såhär är det. Jag älskar redan Molly så det gör ont i hela kroppen, här står jag med hästen som räcker till till allt jag vill ha och det ger en konstig känsla i kroppen av rädsla, oändlig lycka och extrem sårbarhet. Jag gör allt för henne, men jag vet också hur lätt saker som man inte kan göra något åt händer. Jag ska försöka njuta av varje dag hon står där på fyra ben och väntar på mig när jag kommer till stallet, men just nu har jag mest ont i magen trots att det går framåt, hältan är borta och allt går som vi hoppats på. Jag vill att allt ska vara bra hela tiden. Inga oberäkneliga svullnader, inga mystiska sår, inget sånt. Enough. I've had enough. 
 
Uppdatering; gjorde det enda rätta... Nu känns det bättre ;) 
 
 
 

Lastning Del 1

Hej på er! 
 
Här kommer första filmen på Mollys lastning. Vi har övat en gång innan detta som vi inte filmade, då gick vi in en gång och hon fick äpplen och godis, sedan slutade vi. Nu har vi kommit så långt att vi stängt bommen och hon har fått stå med den stängd en stund. Det jag gör när jag lastar henne är att fokusera på tryck och eftergift. En gång i början så backar hon ut utan att jag ber henne, och som ni ser så får hon inte eftergift förrän hon är på väg åt rätt håll igen, framåt in i transporten, och då ger jag efter på linan direkt. Anledningen till att hon varken har skydd och dessutom är smutsig (!) är att vi har hämtat henne direkt från hagen för att behålla en lugn sinnesstämning. Vi kommer lägga till en del i taget i hela lastningsprocessen, så även att stå på gången och bli iordninggjord innan, men det är inte dags för det än. 
 
Problemet har ju inte varit lastningen i sig utan att hon får panik, skjuter rygg och trycker sig mot väggar/bom och försöker vända på sig när hon väl är inne. Därför delar vi upp det hela i delar som alla ska kännas bekväma, trygga och behagliga, både för henne och för mig då vi båda är lite ärrade efter "olyckan". Som ni ser gör vi det hela till en lugn, otvingad och trevlig upplevelse, både äpplen och lite knogar har gått åt, haha. Mitt mål; att Molly ska vara helt trygg med mig och med transporten. Det ska vara lika naturligt som att gå i hagen och vi ska öva tills vi är där. Det är dels ur säkerhetssynpunkt, en lugn och trygg häst är betyligt mindre skadebenägen, dels att vid en tävlingssitatuion ska transporten vara en trevlig plats där man kan slappna av och vila. 
 
Nästa gång ska vi stänga luckan och förhoppningsvis köra en liten sväng. Vi skulle gjort det idag, men då Molly var så fin när jag red och blev lite trött i huvudet så lät vi det vara. Filmen är alltså från när vi lastade igår. Enjoy!
 
 
 
 
 

Inte helt glasklart

God morgon! Jag kan förstå att folk blev upprörda över mitt förra inlägg - att Molly ska få gå i hage på ett annat sätt nu. Många drog dock egna slutsatser och accepterade en anlening men inte en annan vilket gör mig lite uppgiven. Jag har tagit detta beslut av flera anledningar och för att göra det lite mer tydligt ska jag stolpa upp dem; 
 
1. Jag är livrädd att hon ska skada sig illa
2. Jag är lika rädd att hon ska skada sina hagkompisar lika illa (Tydligen en mer ok anledning..? Varför?)
3. Hon har på kort tid redan lyckats med båda ovanstående, inte bara en utan två gånger
4. Jag ser inte varför hon inte skulle få ett bra liv bara för att kompisarna går på andra sidan tråden
5. Jag vill inte att hon ska gå och avlasta/kompensera/bli sned på grund av diverse smällar
 
Älskar henne
 
Såhär känner jag; min häst kommer få vara ute 8-16 varje dag, hon kommer stå tråd i tråd med sina polare från stallet, hon kommer få äta sin mat i lugn och ro och hon kommer ha möjlighet att röra på sig efter eget behov, inte för att någon jagar runt henne, inte för att hon bestämmer sig för att jaga runt någon med rumpan före (japp, hon gör så) etc etc. 
 
Molly har vuxit upp med sina släktingar på lösdrift, hon har haft sina kompisar och levt det livet sina fyra första levnadsår. Nu när hon flyttade till mig har hon blivit en liten bitch som ska styra och ställa över de andra hästarna med nya vapen i form av baksskor och nej - för mig är det inte värt risken. Vi har testat olika hagar,  olika kompisar och olika hagtider, samma resultat. Ni som blir upprörda av detta kanske ska fundera på om ni verkligen inte kan lägga den energin på hästar som faktiskt far illa istället. Som inte älskas högt och lågt och inte sköts om efter konstens alla regler. Jag är övertygad om att Molly kommer ha ett bra liv även om hon går ensam i hagen - faktiskt.