Återbesök 3/11 klockan 13

Då har vi fått bokat en tid för min älskade Molly. Den tredje november ska hon checkas av och troligtvis ultraljudas igen hos Åsa Frykman i Motala. Jag saknar henne.. nu håller vi alla tummar att hon läkt över all förväntan ❤️ Enligt rapport syns ingen hälta längre och hon håller sig lugn och fin med sin kompis hon går med, en äldre gotlandsruss-dam.

Min Molly ❤️

Dagens WTF

Det finns många konstiga annonser på Hästnet men denna tar nog priset för det sjukaste jag sett. Vad tror ni, är detta en seriös annons? Om den är det får man ändå ge cred för att den är brutalt ärlig till skillnad mot 99% av alla förskönande beskrivningar av diverse Brunte runt om i landet, haha!

Skulle ni betala 120 000 för hästen? ;)




Vi lata 90-talister

Jag är en av de första, född 25 dagar in på 90-talet. Det är inte en gång jag har fått i ansiktet av diverse krönikörer och tycka-till-are att vår generation är de lataste människorna de stött på. Intressant.

Jag är sysselsatt till 140%. 100% universitetsstudier på masternivå och 40% arbete. Förutom de veckor jag hoppar in extradagar, för då kan det bli uppemot 100% jobb. Utöver det har jag min häst som kräver 25 timmar per vecka. Just nu har jag även en ponny för försäljning i stallet. Jag skyndar mig överallt, hela tiden. Mina dagar är planerade i minuter, inte i timmar. För att få godkänt på masternivå krävs det att du lägger ner tid, energi och eftertanke på plugget. Massor av tid. Och vem vill nöja sig med godkänt? Klart man vill ha VG. Våra lärare säger till oss att vi inte ska jobba vid sidan av, men vad har vi för val, egentligen? 

För att ha råd att leva i en storstad behöver du en inkomst utöver CSN. För att jag ska ha råd att ha häst utöver det behöver jag jobba ännu mer – mitt eget val, givetvis. Jag har sedan 16 års ålder jobbat utöver mina studier. På gymnasiet gick jag Naturvetenskaplig linje. Jag hade två hästar och jobbade varannan helg, 9-timmarspass båda dagarna, på McDonald’s.

En av mina bästa vänner är numera färdigutbildad Civilingenjör med toppbetyg. Flera av mina klasskompisar från gymnasiet är snart färdiga läkare och veterinärer. De som valt att inte plugga vidare har slitit och jobbat sig uppåt. Båda mina yngre syskon läser på Chalmers. Min sambo har numera fast anställning på ett Corporate Finance-bolag med allt vad det innebär, efter flera års slit med studier och internship parallellt. Mina närmaste klasskompisar är väldigt ambitiösa och har minst ett extrajobb vardera utöver studierna. Minst ett. Hör ni själva? Alla uppräknade är födda på 90-talet. Märkligt.

Jag förstår väl också att det inte är just oss som dessa krönikörer och samhällsvetare syftar på, men vilka tror ni egentligen nås av dessa hårda ord? Vilka är det som tar åt sig? Knappast är det de som verkligen inte gör något av sitt liv, som sitter på sin trötta rumpa och struntar i sin framtid. Det är vi, som redan har prestationsångest i varierande grad, som redan känner oss otillräckliga för att disken inte har hunnits med. Det är vi som tar åt oss av era ord. Det är vi som känner oss lata, så vi kämpar lite till, knör in ytterligare en grej i kalendern och tror att det är svaret på livets gåta. Vi vill ju bli framgångsrika.  

 Två väldigt icke-lata 90-talister, den ena 140% sysselsatt med häst och den andra färdigutbildad civilingenjör!