Om du inte misslyckas once in a while är du inte påväg framåt

Hej på er! Torsdag idag, snart helg. Skönt eller stressande? Inpspirerad av Linn kickade min hjärna igång om prestationsångest, att separera saker i livet och allt som hör till igår kväll. I vintras krashade jag, rätt in i kaklet med pannan före. Jag var trippelt syssellsatt och hade varit en lång period. Ville vara alla till lags, triggade mig själv genom att anta att folks förväntningar på mig var oöverkomliga fast att det inte var så. Kunde inte säga nej. Låtsades att jag roddade allt utan problem. Om någon öppet frågade om hjälp till en större grupp så haffade jag direkt, "Jag kan göra det!". Det gav mig tillfällig tillfredställelse. Någon var tacksam och jag kände mig behövd. Sedan kom ångesten nästan direkt, jag hann inte, orkade inte, hade ingen lust. Men klart jag gjorde det ändå, och oftast var det ju inga problem alls, men det kostade så mycket känslor. 
 
Jag hade gnagande dåligt samvete om jag tillbrignade en timme i soffan under helgen. Jag har en idé om att man kanske inte behöver just den där timmen i soffan, men någon form att bortkoppling från just måsten behövs, jag är övertygad. Likväl egenuppsatta måsten som krav från andra. Jag hade aldrig den där pausen, allt jag gjorde under mina dagar innebar prestation av något slag, och när jag vilade så hade jag dåligt samvete över det istället för att koppla bort allt. Jag vad så rädd för att misslyckas så det var till slut allt jag gjorde. Attraktionslagen kan man väl kalla det. "Misslyckas inte, misslyckas inte, misslyckas inte!" Klart att jag misslyckades. Inte med allt, jag var grym på jobbet och hästarna gick bra, men något behövde ju prioriteras bort och det var skolan som åkte på det. Jag betalar fortfarande för det, jag är inte klar med allt jag struntade i men jag har kontroll nu. Jag har plockat bort saker ur mitt liv och jag har blivit mer restiktiv med hur jag ovillkorligt har ställt upp för alla andra. Bland annat hade jag två veckors semester i sommar, för första gången på fem år. Prestationångesten har släppt, efter mycket jobb med mina egna tankebanor. Jag vet att jag kommer att lyckas och det får väl ta den tiden det tar då helt enkelt. I vår kommer jag gå ut och ha en Masterexamen i marknadsföring och kunna titulera mig Civilekonom. Jag kommer ha en unghäst eller kanske två i stallet och en ytterligare i träning. Jag kommer ha grymma förutsättningar att få mitt drömjobb för jag är bra på det där, att haffa jobben jag vill ha. 
 
Om du inte misslyckas once in a while så är du inte påväg framåt. Så är det. Men det är idiotiskt att pusha sig själv in i misstagen. Livet har för mycket att erbjuda för att inte njuta av det och ta tillvara på det. Prestera för att du kommer ta dig framåt på det du gör, i såväl yrke, relationer, din idrott eller vad som. Inte för att du tror att andra förväntar sig det eller för att söka tillfäliig tillfredställelse. 
 
 

Kommentarer:

1 Jossan:

Många kloka rader där 🌟👌

2 Lovisa, aka din syster:

Du är awesome och så inspirerande! Du kommer dessutom få världens bästa jobb, dvs det jobbet du vill ha, I know that <3

Svar: Men hallå ❤️❤️❤️
Karin Lindblad

Kommentera här: