Le Höstdepp

Jag är ett hopplöst fall, varje höst när mörkret börjar falla på är det samma visa. Min totala brist på motivation kommer instormandes i samma veva som det börjar bli mörkt om kvällarna, det slår liksom aldrig fel. Speciellt inte nu, mitt femte år på universitetet. Jag kan det här nu, är klar med det. Urlakad på motivation att skriva inlämning på inlämning med trötta artiklar som eviga referenser, jag vill mest sitta i soffan med en kopp kaffe, utan några som helst måsten och njuta av en bra serie. Väldigt konstruktivt, jag vet. För att inte tala om den galna trötthet som håller i en, hårt som bara den och vägrar släppa taget bara för att det är mörkt, grått och jävligt överallt. Bahamas någon? Knappt hästarna känns roligt idag och ni känner ju mig vid det här laget, då är det en äkthet i den här höstdeppen, haha. Men.. ni känner mig också på ett annat sätt, att jag alltid ställer mig upp snabbt som bara den, krigar vidare, hittar lösningar och kavlar upp ärmarna för att ta mig igenom träsket. Jag är helt övertygad om att jag inte är ensam om det här? Höstdeppen. Forskare har till och med sagt att det är värdelöst att försöka starta ett nytt liv när det börjar bli mörkt ute som nu, eller för den delen i januari då all motivation går åt till att upprätthålla vardagen. Komiskt nog är det just nu alla väljer att starta ett nytt liv och 90% misslyckas.

Vet ni vad? Det är faktiskt helt okej att vara lite trött, att inte se mening med något och att bara gå på autopilot just nu. Det ger ju sig, i morgon eller om en vecka. Hett tips är att försöka låta det som gör en glad om dagarna ta lite större plats. Jag gläds lite extra åt Mini och hans framsteg, ser lite extra mycket fram emot stallet, lägger lite extra vikt vid hur jag ska lägga upp dagens träning av honom. Inte för att jag känner för det just nu utan för att jag vet att det kommer ge mig energi, för det är det jag älskar att göra. Efter en stund kommer jag dras med i det och hitta den där peppen igen, som jag alltid gör. Skolan får gå på autopilot, jag måste piska mig för att komma igång på morgonen men när jag väl börjat är det okej. Så mitt bästa tips är att öppna det där dokumentet/ artikeln/ boken du måste läsa, även om det känns som att bestiga Mount Everest i storm. Det går inte att vila sig ur deppen, går inte att låta bli att göra saker för att tro att det blir lättare sen för det blir det inte. Det blir lättare så snart du bara börjar. Sedan ger det sig. I alla fall för mig. Tröttheten kommer jag få leva med tills det är okej att börja lyssna på julmusik-ish, men det är okej att vara trött, det är inte farligt. Ta hand om er, lägg lite extra fokus på vad som får er att må bra på riktigt och var ärliga mot er själva, är det något ni behöver exkludera ur ert liv som inte bara har med höstdeppen itself att göra? Perfekt tid att göra det nu och lägga mer energi på det som ger något tillbaka. Mitt plugg gör jag för att få mitt drömjobb, så jag älskar det inte nu men jag älskar möjligheterna det kommer att ge mig. Jag har accepterat att det mesta känns B och trist just nu, men att jag har en tanke med vad jag gör och varför, vilket får mig att kriga vidare. Make sure att du gör saker av samma anledning. Jag bara funderar på hur den här höstdeppen hade sett ut om jag inte hade gjort saker för min egen skull. Wo-oaw. Inte skoj.

Okej, enough klagande för en dag. Ville mest säga att ni inte är ensamma. Idag ska jag och Mini galoppera och nu ska jag fokusera på hur awesome det faktiskt är. Det börjar redan ge resultat på min bittra attityd.  Puss på er! Drick kaffe. 

 

Kommentera här: