”Jag säljer hästen nu för jag ska göra karriär"

Låt oss prata passion. Drivkraft. Meningen med livet. 
 
Tungt? Japp. Viktigt? Ännu mer. De flesta som känner mig vet att hästar är mitt liv. Det är inte min hobby, mitt sidospår eller mitt helgnöje. I många år har jag alltid förvånats över hur många som bara har droppat det där med hästar på vägen för att något annat dök upp. Karriären, barn, festande (just festande kommer jag aldrig att förstå, även om jag självklart inte ser ner på människor som gör det, jag förstår det bara inte), plugg och så vidare. "Det går inte att ha häst och plugg/ha barn/whatever." Klart det gör. Det är allt jag har gjort, ja, inte barn då, men den dagen kommer nog. Jag kan bli så frustrerad och irriterad på det där. Säg inte att det inte går. Säg sanningen - du orkar inte, har inte lust, vill inte offra något och så vidare. Det är helt okej, alla gör sina livsval så det är inte det jag pratar om. Man måste göra vad som gör en lycklig och det kommer jag alltid att stötta. Men att säga att saker inte går gör mig irriterad. Det går att driva runt häst och sig själv på CSN men det är ett helvete. Det är blodiga knän rakt igenom men för mig är det alltid värt det. För det här är mitt liv. 
 
 
 
Jag kan känna mig så ensam i min passion. Finns det ingen som känner som jag som inte 1. Arbetar med hästar på heltid eller 2. Är 12 år? Jag saknar det i mitt liv. Fler människor runt mig som driver sin karriär utanför sporten och gör aktiva val för att kunna ha kvar hästarna i sitt liv utan att för den sakens skull mocka skit hela dagarna. Som brinner djupt för detta och som aldrig skulle byta bort det. Mitt mål är att så snart jag börjar jobba utöka det hela. Om det blir en häst till, fler träningar eller på annat sätt vet jag inte. Men jag vet att jag pluggar på universitetet för att kunna jobba med det jag vill - marknadsföring i hästbranschen, och jag gör det för att kunna tjäna mer pengar för att rodda runt allting. Finns det ingen annan som varje dag längtar ut till stallet? Någon annan som tycker varje del av hästvardagen är intressant? Någon som prioriterar bort det mesta annat för att tillbringa fler timmar i stallet?
 
 
Det handlar inte (bara) om ridningen i sig, det handlar om allt. Jag snöar in mig, läser, lär mig. Skötsel, skador, förebyggande åtgärder, träningsupplägg, foder, hovslageri, you name it. Ibland undrar jag om jag hamnat lite fel. Skulle jag ha mockat skit hela dagarna istället? Hade jag varit lyckligare då? Jag vet faktiskt inte och jag kommer aldrig få reda på det för det är inte framtiden jag valt. Jag är nöjd med mina val, mina prioriteringar. Men ibland känner jag mig ensam i att gång på gång resa mig efter bakslag och tragedier medan folk runt  omkring mig ger upp hela hästeriet på grund av en kotledsinflammation på ett 15-årsspann. Är det ingen som känner det som jag känner? Är det ingen som förstår min ovillkorliga kärlek till det här? 
 
 
 
 
Varje gång jag hör eller läser "jag orkar inte mer" på grund av motgångar, halta hästar och så vidare så blir jag lite illa till mods. Kanske mest för att jag har en liten rädsla inombords att själv hamna där någon dag. Hamna snett. Bli blind. Har de känt som jag från början men nu räcker det? Känner människorna inte för detta? Menar de allvar? Kommer de lägga ner nu? Jag kommer kanske aldrig förstå det, och de kommer kanske aldrig förstå mig. Jag är själv fascinerad av vad som driver mig, men jag är tacksam, för jag vet att jag hör hemma här. Stallet och hästarna är mitt trygghet och jag vet att det alltid kommer att vara någonting som får mig att må bra, no matter what. 
 
 
 

Kommentarer:

1 Lovise:

Jag känner igen mig i det du skriver, även om jag är ganska dålig på att få ner det i ord. Min familj köpte vår första häst/ponny när jag var tre år och har sedan dess endast varit hästlös i ett par veckor under en sommar och under korta resor. Hästar är mitt liv, och jag vet inte hur ett liv utan hästar skulle se ut (och inte vill jag veta heller, haha). Jag gillar det här som du skriver främst:

""Det går inte att ha häst och plugg/ha barn/whatever." Klart det gör. Det är allt jag har gjort, ja, inte barn då, men den dagen kommer nog. Jag kan bli så frustrerad och irriterad på det där. Säg inte att det inte går. Säg sanningen - du orkar inte, har inte lust, vill inte offra något och så vidare."

Jag har pluggat och haft häst, jag har varit arbetslös och haft häst och nu har jag heltidsjobb och gård, och häst såklart. Det kommer antagligen inte dröja alltför lång tid innan jag har barn, och det kommer säkert bli en utmaning, men jag bli fruktansvärt irriterad när människor bara antar att jag kommer få sluta med hästarna då. Klart man får styra upp sin vardag på ett annat sätt, men klart som fan att det går om jag vill??

Svar: Precis, det är upp till var och en vad de gör med sin tid, det har jag absolut inget emot, men när folk slänger det i ansiktet att jag är ”galen” ”knäpp” ”det kommer aldrig gå” så blir jag irriterad. Det kommer bli jobbigt, jag fattar det, men det kommer inte bli lättare för att någon klankar ner och säger att det är omöjligt. Skönt att fler känner samma! Hade jag inte haft möjlighet att ha tävlingshäst hade jag garanterat haft någon annan häst.. För det är liksom inte själva sporten bara, även om det såklart är en stor del av passionen.
Karin Lindblad

Kommentera här: