Gåshud av en förmedlad känsla

Hej! Sent, I know. Jag kom precis innanför dörren och känner mest att jag måste dela med mig av några saker med er innan det rinner ur mig. Som ni vet var jag på föreläsning av Kajsa Bergqvist i förmiddags. Alltså. Wow. 
 
Det var så bra, genunit och så applicerbart på mig egen ridsportstatsning, minus den lilla delen att hon varit på elitnivå och jag inte siktar dit, hehe. Kajsa var toppen, bjöd på sig själv på en lagom nivå och kändes ärlig med vilken extrem vinnarskalle hon har och vilka för- och nackdelar det ger. "Att våga sätta höga mål och tro på sig själv" var temat, och jag kände verkligen hur jag kunde behöva det en dag som idag. Något av det första hon gjorde vara att starta ett filmklipp för att ge en bild av sin karriär, och jag tror sällan en ynka minuts sammanfattning av någon annans prestationer, har berört mig så på djupet inom lycko-delen i kroppen förut. Gåshud och nästan adrenalinpåslag. Man bara kände hela känslan genom Kajsa, VM- och OS-medaljer, mästerskap, världsrekord. Så häftigt. 
 
Kajsa guidade oss genom sin karriär, hur hennes extrema vinnarskalle fungerat och hur mycket nytta hon har kunnat dra av sina motgångar. Den egenskapen känner jag igen mig mycket i. Käftsmäll -> Frustration -> Analys-> Upp igen med ny kraft och nya mål -> Framgång.
 
Har jag inga tydliga målsättningar blir jag ostrukturerad och ickekonsekvent, det är ett faktum. Jag får också svårt att glädjas åt små framsteg och glömmer hur långt jag tagit mig på vägen, utan kan ibland lägga största delen av mitt fokus och min energi på de delar som inte fungerar. Dödsdömt. Analysera och förbättra - Ja. Älta? Nej. Då ramlar man ner i nåt jävla hål och inget blir skoj längre. 
 
Foto: G e t t y  I m a g e s
 
Den HÄR känslan. Den är livet. Såhär mycket känner jag för mina delmål (nästan, känns ju lite orimligt att jämföra fina galoppfattningar med en medalj/världsrekord, hehe). Jag skapar mina egna kickar och jag väljer var jag ska lägga mitt fokus. På att hästen var lite ostadig i formen idag eller på att han flyttade undan för skänkeln hur fint som helst? Vad tror ni jag vinner mest på? Vad tror ni boostar mitt självförtoende mest och vad tror ni får mig att må bäst? 
 
Jag red ju Plutten idag och han var sååå mycket finare än på de senaste passen. Allt fungerade inte prickfritt, absolut inte, men vi är ett steg på vägen och mycket hade släppt idag varför jag vad supernöjd. Jag är något på spåren. Jag vet vilken process det är med hästar och deras utveckling, men när de där smågrejerna börjar fungera, som att han inte slog sig fri i alla galoppfattningar utan bara hälften av dem idag, så känner jag mig nöjd med arbetet jag lägger ner och att det faktiskt händer saker. Jag kan kommincera med djuret jag sitter på och vi utvecklas tillsammans, varje individ på sitt sätt och med olika svagheter. Sedan kommer det alltid med- och motgång, men delmålen hjälper en att reda ut vad man faktiskt åstadkommit och njuta av resan.
 
Kajsa satte upp som mål att bli bäst i världen på höjdhopp. Det blev hon och berättade att hon nådde ett antiklimax, för när hon läste om dig själv som bäst där i tidningen så "kändes det som att karriären var slut". Då sattes det upp nya mål och tack vare det fortsatte hon sin framgångssaga. Utan nya mål hade det inte gått. Det här känns också som en anledning till att delmål är viktiga för att orka kämpa på de där gigantiska utan att falla ihop. Några klimax på vägen. Det är dom jag lever på, för er information, hehe, mina delmåls-klimax. 
 
 
 
Kajsa pratade också mycket om att hon trott på sig själv till den grad att hon i princip lurat sig själv att åstadkomma saker hon egentligen inte skulle ha klarat av. Hon har trott så mycket på sig själv och sett sig där hon vill vara så intensivt att hon i princip lurat hjärnan, så häftigt. Det är såå mycket mentalt i sport. Mental talang, det är det som krävs. Att se de positiva och inte det negativa för alla upplever negativa saker i sin sport och i sitt liv. Det handlar om vad du väljer att fokusera på. Det som gick bra eller det som gick dåligt? Jag har jobbat mycket på det där och har lärt mig att fokusera på det som går bra, på det viset är jag i princip alltid glad och taggad på att jobba vidare varje gång jag sitter av hästen. Hade jag fokuserat på det negativa hade jag nog aldrig satt min fot i ett stall igen, haha, för herregud vad skit det har varit genom alla år, men vad vinner man på det? Vilka fantasiska stunder jag istället har upplevt och väljer att minnas. Jag skulle aldrig vilja vara utan den lycka jag känner när jag uppnår ett delmål. En vinnarskalle i kombination att styra sina tankar så man inte hamnar i destruktiva tankemönster känns som ett rimligt livsmotto, tillsammans med en genuin kärlek för hästen och att tro på sig själv
 
När jag ridit ett bra pass kan jag leva på den känslan i flera dagar. Har jag ett jag är mindre nöjd med tvingar jag mig själv att backa bandet, se hur långt vi tagit oss och fokusera på det positiva. Det måste man! Annars gräver man fullständigt ner sig. Det är en hobby. Ett intresse. En livsstil. Det ska vara roligt och det går att påverka sina tankar och sitt fokus. Även jag har prestationsångest, men hade jag bara fokuserat på det dåliga jag gör/känner så skulle den vara en miljon gånger värre än vad den är idag. Jag vet att jag duger, jag strävar efter att lära mig och jag gör mitt bästa och jag vågar tro på mig själv för annars kommer jag aldrig komma framåt. 
 
Okej, ni kan kalla mig svaret på livets stora frågor nu :) Nu måste jag sova. Jag spånar nog vidare på det här. Så himla intressant. Pusshej!
 
 
 
 PSST! Glöm inte gillaknappen här under ♥
 

Kommentera här: