Back on track

Hej finaste ni!
 
Hoppas allt är bra. Senaste dagarna har jag gjort en mental resa som heter duga, haha. Oj. Det började med att jag fick väldigt obehagliga fysiska symptom, min vänstra sida domnade och det kändes som någon tog ett ordentligt styptag på mig samtidigt som hjärtat rusade. Ni kan ju gissa vilken panik det väckte i mig. Två dagar i rad hände det och jag fick en akuttid på vårdcentralen. Allt tyder på stressrelaterade symptom och jag insåg själv att det är dags för en funderare och lite omprioriteringar i livet. Det har varit en riktig berg- och dalbana senaste veckan, men nu tror jag äntligen jag har landat i situationen och vet hur jag ska lägga upp min närmaste framtid för att få det att fungera. Framförallt är det en lista över vad som ska prioriteras, och jag har fått tänka om. I vår tar jag examen, jag har lagt snart fem år av mitt liv och väldigt mycket pengar i form av studielån på detta. Att falla på målsnöret är verkligen inte vad jag vill och vad jag tänker tillåta mig att göra om jag inte måste. Det innebär att skolan kommer få gå först nu, och att jag de dagar jag faktiskt inte hinner ut till stallet får köpa ut mig eller be om hjälp. Det här kommer bli jättesvårt, dels då har ett kontrollbehov och dels har en noga plan för Minis utbildning och uppbyggnad som måste bli mer rörlig. Fördelen är att han faktiskt är så pass ung att han ändå bara ska belastas i den bemärkelsen tre dagar i veckan, fyra till våren. Det kommer inte bli avgörande i kvalitet, även om min hjärna har sina tvångstankar...
 
Läkaren sa til mig att det här är så himla vanligt bland högpresterande personer (jag räknar mig inte som en högpresterande person, men när jag rabblat min vardag så började jag inse att det kanske är det jag är...) och att om jag inte tar signalerna på allvar så kommer det bli på allvar. Det är en varning min kropp har gett mig och jag måste ta den på allvar. Ni vet ju vid det här laget att jag blir handlingskraftig när jag möter hinder och ibland kan jag bli lite forcerad i det. Jag har i veckan varit på arbetsintervju hos landets bästa ryttare för att göra rent stalljobb, som ett break, planerade att pausa skolan på ett år och ja. Förändra hela livet. Jag behövde känna efter vad jag ska göra nu, var är jag på väg, jag kände mig.. Borttappad. 
 
Stalljobbet tackade jag nej till av andra anledningar, processen att pausa skolan var igångsatt men nu avbruten igen. I juni ska jag stå med mitt examensbevs i handen, stolt över vad jag åstadkommit och med alla möjligheter att få mitt drömjobb i min hand. Ja.
 
Ett stort megatack till alla runt mig som tacklar mina snabba vändningar, som alltid finns där när det stormar och som hjälper till helhjärtat när jag sträcker ut en hand och ber om det. Wow. Älskar er alla ♥ Ett stort tack även till mina fina läsare som klickat sig in här trots att det stått tomt. Puss! 
 

Kommentarer:

1 Evelina:

Skönt att du har koll på läget! Man måste lyssna på kroppen

2 Manda Stillnert :

Att lyssna på kroppen är viktigt, de mesta brukar lösa sig till slut ändå även om man såklart vill ha koll. Jag lovar de är inte roligt att krascha in i väggen och de är heller inte värt de och jag har fått lära mig den hårda vägen. Men nu är jag en erfarenhet rikare iallafall om man ska se de så ;-)

3 Josefine:

❤️ Vi tror på dej vännen! Lycka till med fortsatt plugg 😘

4 MalinKalin:

I know the feeling! Ta hand om dej! Viktigt att lyssna på kroppen. Jag fick tryck över bröstet och kliande stressutslag på hela kroppen för att jag bytte jobb och var orolig över att inte längre vara bäst på jobbet. Så jävla löjligt att bli helt knäpp och tokstressad av en sån sak men det är nåt med mej liksom att jag måste prestera och då helst vara bäst... Nu har jag dock jagat bort hjärnspökena och känner att jag är bäst igen.
Flummigt men jaa ta hand om dej :)

Kommentera här: